Dricka Eget Mensblod?

Jag kan inte annat än att börja säga att den är intressant... och annorlunda. Inte som något jag någonsin läst förut, vilket beror på att jag aldrig varit speciellt intresserad av litteratur som skriver om dagens problem på detta sätt, som genom en självbiografi ungefär. Nej, aldrig.

Boken hittills har fått mig att båda rynka på pannan i avsmak (yes, peak till titeln) och samtidigt fundera om man själv var så kroppsfixerad när man var bara 13 år gammal? Började man verkligen dyka in i hysterin över lite hår på benen när man var blott 13 oskyldiga år? Ja, det gjorde man tragiskt nog. Ska man raka sig? Vad skulle mamma säga? Nej, det är jag alldeles för nervös för. Herregud, något som är så litet och tidskrävande idag.

Kan dock inte undgå att känna att författaren var väldigt barnslig i sin unga ålder, kanske var man själv det också bara att jag nu vuxit upp och glömt dessa pinsamma år. Men jag kan inte annat än att irritera mig på hennes konversationer med lillasystern Caz, av någon anledning gör de mig nästan arg och känner att de är onödiga. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det.