RU - Bokomslag

Ru & Pesepolis

Gemensamma teman Ru och Pesepolis. Likheter, skillnader, allmänmänskliga förhållanden: vad i boken, filmen kan sägas vara allmänmänskliga förhållanden?

Likheter; båda karaktärerna hade bra förhållande till sina föräldrar och både är flyktingar (dock på olika vis och under olika förhållanden)

Skillnader; I Pesepolis blir huvudkaraktären inte tvingad till att fly landet, hon tar beslutet själv till att flytta. Hon vill börja ett nytt liv och därmed på ett nytt ställe. I Ru däremot tvingades fly, det var krig och om de inte tog sig på båten skulle de blivit dödade. 

Allmänmänskliga förhållanden; kärlek, vänskap, sorg, glädje. 

RU - Frågor Del 2

Har du några erfarenheter av situationer i nya miljöer?
Att börja i denna skola var verkligen en ny miljöombyte, börja i en skola där jag inte kände någon. Att gå i en skola inne i stan istället för 10 minuter från min bostad. Fast inte under sista året i grundskolan förstås, då blev resan helt plötsligt 1 h och 10 minuter. 
Att flytta från lägenheten som man bott i, i si sådär 14 år är också en miljöombyte. Nya grannar, nya förhållanden. Men man vänjer sig, precis som man alltid gör. Man anpassar sig. 

Ditt intryck av boken efter att ha läst till sida 85. 
Jag finner fortfarande inte boken otroligt intressant, för att jag ska tycka om att läsa om sådana här självbiografier så ska jag vara insatt i personen i fråga. Men författaren skriver bra och levande, hon får en att måla färgglada bilder. 

"Jag Kommer Vänta På Dig, Jag Lovar" av Linn Halldin

Har du någonsin tvingats förlora någon? En enkel fråga. En enkel fråga som även oftast svaras med ett ”nej”. Jag var också en ”nej” sägare. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva säga ”ja” heller, inte för än jag blev vuxen och mina barn börjat växa upp. Men den 3:e november växlade det ”nej” till ett ”ja”. Bara sådär. 

---

”Nate, nej... inte det... snälla!” skrattade jag och försökte förgäves komma bort från Nates fingrar som envisades med att vilja kittlade mig på mitt svaga ställe. Han jagade roat efter mig och fick tillslut en arm runt min midja och vi föll i en hög ner på golvet. 
”nu kommer du inte undan” sa han och satte sig gränsle över min mage, jag såg vädjande upp på honom och försökte få till min bästa ”ledsen-hund” blick. Jag såg hur han tvekande lite och hans grepp om mina handleder tappade styrka, jag tog tillfället i akt och knuffade bort honom innan jag på samma sätt naglade fast honom i golvet. 
”ha!” utbrast jag men Nate enbart flinade tillbaka. ”vem är det nu som har övertag?”
”ja, inte är det du i alla fall” svarade han och jag höjde på ögonbrynen. Sedan rykte han så plötsligt bort sina handleder ur mitt grepp att jag inte hann med. I nästa sekund satt han upp och jag hade nu glidit ner och satt i hans knä. Han log menande som för att säga ”vad-var-det-jag-sa” och jag himlade fort med ögonen åt honom. Han la roat en arm runt min midja och drog mig intill sig, jag la armarna runt hans nacke innan jag fnittrande böjde mig fram. Han dämpade mitt fnitter med sina läppar och jag besvarade fort kyssen.
Ett högt skräll som jag kände mycket väl igen som min ringsignal fick mig att dra mig ifrån Nate, jag skrattade åt hans trumpna minn innan jag kröp bort mot min väska. Jag tog ut mobilen och såg att det var ett dolt nummer som ringde. Jag klickade en aning tveksamt på ”svara” knappen innan jag förde telefonen mot örat. 
”hej, det är Juno” svarade jag.
”hej, Juno. Jag ringer från Karolinska Sjukhus och ringer angående din bror...” resten utav hennes ord flöt bort och blev ohörbara. En kall, isande känsla spred sig i min mage och jag kände hur halsen snördes åt och jag fick ingen luft. 
”Juno!?” Plötsligt var Nates oroliga ansikte ovanför mitt och han skakade min kropp. Genast satte jag luren vid örat igen.
”vad har hänt!?” nästan skrek jag till kvinnan. 
”vi skulle vilja att du kom till sjukhuset, han var med i en bilolycka och har blivit svårt skadad” fort kom jag på fötter och hörde hur Nate var precis bakom mig. Vi slängde oss in i bilen och var snart ute på motorvägen. Jag satt och klämde mobilen mellan mina händer och bet mig i läppen för att inte börja stor gråta. Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte, upprepade jag gång på gång i mitt huvud. Jag kände Nate blickar bränna mot min hud, jag ville så gärna säga något till honom men jag visste in vad och jag fasade över att tårarna skulle rinna om jag ens öppnade munnen. Vi bromsade in utanför entrén till sjukhuset och jag kastade mig genast ur bilen, vid dörren stod en kvinna. Hon hade sitt kastanjebruna hår uppsatt med en klämma och var klädd i gröna kläder och en vit rock. På bröstet satt en namnbricka och namnet löd ”Katarina”, hennes gröna ögon mötte mina och jag förstod genast att det var kvinnan som ringt. 
”vart är han?” frågade jag henne innan hon hann yttra sig. 
”han ligger inne på operation, men tyvärr är hans läge mycket kritiskt” svarade hon beklagande, mina ben blev till spagetti och om Nate inte hade varit där för att fånga mig hade jag slagit i marken. 
”Juno! Juno!” Katarina knäppte med fingrarna framför mitt ansikte och jag skakade på huvudet för att återfå fokuset. ”jag fick inte tag på dina föräldrar, de-” 
”dem är bortresa” fick jag fram. 

*

”Sjöberg?” mitt efternamn ropades ut och jag satte mig genast upp i en rät ställning, jag hade slumrat mot Nates axel men aldrig kunnat fullt somna. Oron härjade i min kropp och gav mig ingen ro. 
”ja, det är jag!” utbrast jag och drog till mig doktorns uppmärksamhet, han gav oss en kort nick innan han kom fram till oss. Han såg trött och sliten ut, han hade på sig mörkblåa kläder och ett sorgset uttryck. Jag bet mig i läppen medan han satte sig på bordskanten framför oss.
”nå?” frågade jag tillslut, min brist på tålamod fick det bästa utav mig och jag lät riktigt otrevlig mot doktorn som säkert kämpat hårt inne på operationen. 
”Gustavs skador var stora och skadorna var många kring de vitala organen, vi lyckades stoppa blödningen men-”
”lever han!?” avbröt jag.
”fort tillfället, men vi tror inte han kommer klara sig länge till” svarade han beklagande. 
Tårarna steg i mina ögon. ”jag ville se honom” fick jag fram mellan mina sammanpressade läppar. 
Doktorn nickade och reste på sig. ”den här vägen” vi följde efter honom genom korridorerna, förbi andra patientsalar och anhöriga som präglades alla utav samma oroliga ansiktsuttryck. 
Jag svalde och vände ner blicken, Nates fingrar var sammanflätade med mina och jag var otroligt tacksam över att jag inte behövde vara här ensam. Doktorn stannade utanför en utav dörrarna och jag svalde återigen, denna gång för att få bort klumpen i min hals. 
”jag väntar här” mumlade Nate åt mig, jag såg på honom och nickade svagt innan jag öppnade dörren och steg in i rummet. 
”Gustav?” frågade jag kvävt, han vände försiktigt huvudet mot mig och log matt. Hans ansikte var likblekt och svettigt, hans andetag var kom ut och lät rossliga. Den ena maskinen som fanns vid hans sida var den som visade hans hjärtslag. Dem var regelbundna och det hördes ett pip varje gång det slog. 
”hej” fick han fram innan han hostade till, jag gick försiktigt fram mot hans säng och såg på hans kropp. Skyddad utav täcket såg hans kropp frisk och hel ut men jag tvivlade på om jag skulle tycka samma sak om jag drog bort det.
”vad hände?” frågade jag och fäste min blick i hans blå. 
”jag var på väg hem från Kristians fest och var väl lite påverkad, allt gick bra tills jag plötsligt krockade med en stor lastbil” svarade han och ryckte till utav minnet, jag bet ihop käkarna och motstod lusten att skrika högt på honom över hans dumma beteende. ”jag är ledsen” sa han sedan med svag stämma.
”det gör inget, se till att bli överleva bara” försäkrade jag honom fort och viftade med handen, Gustav såg genast beklagande på mig. 
”Juno... doktorerna sa-” började han.
”jag struntar i vad dem sa, du kommer bli bra. För du kan inte lämna mig” fräste jag. 
”Juno...” försökte han igen men grimaserade sedan illa innan pipen från maskinen började låta hysteriskt och Gustavs andetag öka i takt. 
”jag kommer vänta på dig, jag lovar” fick han fram innan hans ögon rullade bak och inåt i huvudet och plötsligt upphörde pipen. Jag stirrade oförstående på honom, ur ögonvrån såg jag hur sjuksköterskor kom in springandes. De hade en maskin på hjul med sig, en sjuksköterska försökte få kontakt med mig men det var som om allt gick i slow motion och jag inte kunde uppfatta vad någon sa eller gjorde. Jag såg hur dem försökte få liv i Gustavs kropp men han var borta, livlös. 
”förklarad död, 12.30” orden sjönk innanför min hud och ett fruktansvärt skri ekade i rummet, det fortsatte och det var först efter en stund som jag insåg att skriket kom från mig. 
”han kan inte vara död! Han kan inte, GUSTAV!” jag kastade mig mot sängen samtidigt som skriken övergick till kraftiga hulkningar. Ett par armar lades runt min midja innan de började dra bort mig från sängen. 
”nej! Nej!” skrek jag i protest. 
”Juno, Juno! Jag är ledsen men han är borta, det finns inget du kan göra”  luften gick ur mig och jag öppnade munnen för att skrika ännu en gång men enbart en kvävd snyftning slapp ur. Jag sjönk till golvet och Nate följde efter med armarna fortfarande runt min kropp. Den outhärdliga smärtan rev och slet i mitt bröst, han kunde inte var borta! 

---

Jag såg ner på min brors grav och lät tårarna rinna när minnet ännu en gång skar som en kniv inom mig. Mamma och pappa hade anlänt till Arlanda och genast bemötts utav den hemska nyheten, jag kunde ofta se mamma sitta inne på Gustavs rum och gråta medan hon vek hans kläder. Pappa hade blivit kall och frånvarande, gick till jobbet, åt middag men sa inte mycket. 
Jag la ner rosen på marken framför den grå stenen innan jag log snett och torkade bort tårarna med baksidan utav min hand. 
Jag kommer vänta på dig, jag lovar - stod det på gravstenen, Gustavs sista ord till mig. 

RU - Frågor Del 1

Ditt intryck av boken efter att ha läst till sidan 29. 

Jag tror att ju längre in i boken man kommer ju mer intressant och fängslande kommer den att bli. Men hittills har jag funnit den väldigt invecklad och det hoppas mycket i tiden. Ena stunden är hon vuxen med barn i den andra är hon en liten 10-åring igen. Man måste verkligen koncentrera sig när man läser, så man får med exakt vartenda ord för att inte tappa bort sig. Men som jag förstår det så är hon vuxen och gör en återberättelse från sin barndom. 

Vad behöver man veta mer om för att förstå berättelsen?

Mer konkret vart hon är i och i vilken tid skulle vara skönt att ha kristall klart för sig. 

"Gåtan" av Lindsey Collen

A. Vad har dronten för betydelse?

Jag tror dronten kan ha flera olika betydelser, faderns liv eller hans syn på sin dotter.

Eftersom dronten symboliserar en stor klumpig duvfågel som idag är utdöd och fadern verkar se sin dotter som en börda. Därför vill han gifta bort henne.

B.Vad har nycklarna för betydelse? 
Nycklarna är symbolen för hennes frihet, eftersom hon låses in i lägenheten de bor i. Hon skjutsas utav sin far med bilen som tar henne endast mellan hemmet och skolan. Alla dessa nycklar har hennes far på en nyckelknippa som hon inte är tillåten att röra.

C.Vad har bon garçon för betydelse? 
Själva ordet "bon garçon" betyder "ung man" och genom nästan hela novellen finns giftermål i bakgrunden. Fadern vill att någon ska komma för att be om hennes hand men ändå vägrar han låta henne gå på egen hand till skolan eller någon annanstans. 

D.Vad har pengarna för betydelse? 
Pengar betyder framtid, framgång och försörjning. Pengar har alltid haft en stor betydelse, oavsett i vilket sammanhang det är med i. I detta fall tror jag att fadern vill att hon ska gifta sig någorlunda rikt eftersom de inte har överflödigt med pengar att försörja sig på.

E.Vad har klostret för betydelse?
Enligt min tolkning är klostret lika mycket ett fängelse som lägenheten tillsammans med hennes far är. I klostret får hon dem anklagande blickarna och viskande rösterna som sprider rykten men hemma, får hon slag med bälten utav sin egen far. 

F. Vad är gåtan?
Framtiden, hur hennes framtid kommer se ut. Kommer hon lyckas ta sig ut med livet i behåll eller kommer hon träffa sin mor i himlen (jag gissar på att hennes moder gått bort).
I slutet får man endast veta att hon nu har bestämt sig för att sluta vänta, hon har redan ett barn i magen och känner att hon kan ta hand om det utan en make vid sin sida. Frågan är bara om hon lyckas ta ett kliv ur lägenheten innan hennes plan för frihet går snett.

G. Försök att sammanfatta novellen i tre rader - vad handlade den om?
En flicka vars liv är begränsat och instängt. En far som tycker om kontroll. Ett nytt liv som öppnar en ny frihet.

H.Vad får man veta om huvudpersonen? Ålder, kön, samhällsklass, personlighet... 
Novellen handlar om en tjej vid namn Marie, 17 år gammal. Hon bor tillsammans med sin far i en liten lägenhet, eftersom det skrivs att fadern har sin sovavdelning i ett rum som även fungerar som ett vardagsrum. Jag skulle säga att de ligger i medelklassen, eftersom hennes far kör taxi och genom det måste tjäna i alla fall ganska bra med pengar. Dessutom har hon råd att gå i collage, dock står det inte skrivet om det är en skola man måste betala för att gå på. Men eftersom de har skoluniformer tror jag att de är en finare och därmed dyrare skola.
Marie verkar som en väldigt bekymmers full, rädd och en aning uttråkad. Hon vill att hennes liv ska ta en början snart men hon är rädd för sin fars rapp om hon vågade ta steget. Barnet i hennes magen är nästan som startskottet, här är det dags för dig att leva ditt eget liv. 

I.Var tror du novellen utspelar sig? Hur märker man det? Exempel. 
Någonstans i Afrika, eftersom det talas både franska men även går hon förbi ett mangoträd. Jag är väldigt tveksam på att det växer mangoträd i varken Kanada eller Frankrike som är fransk talande länder. Dessutom går de klädda i skoluniformer vilket jag tror är vanligare i Afrika än i Frankrike. 

Vad tyckte du om novellen? Bra/dåligt, varför?
Jag tyckte den var oerhört konstigt första gången jag läste den, den pendlade så konstigt mellan tiderna och den riktiga betydelsen låg så väl inbäddat i texten att man får ta en riktig tankeställare. Man måste ifrågasätta vad man har läst och läsa om.

"Att Döda Ett Barn" av Stig Dagerman

Hur har författaren jobbat med inledning, vändpunkt och avslutning?

Författaren har valt att skriva väldigt utomstående, man får inte reda på mycket om något särskild utan det är mer en omfattande berättelse. Stig börjar med att beskriva natur och smidigt inriktar det på familjer, vad männen gör, vad kvinnor gör, vad barn gör. Tills hans stannar vid en familj, men fortfarande håller han sitt avstånd. Skriver "mannen", "barnet".

Andra stycket, det är först då som man förstår hur novellen ska utspela sig, inte detaljerat men i det stora hela. 

Novellen avslutas till sist med en förklaring, en utläggning på vad som händer när man väl gjort det hemska som att döda ett barn. I en olycka eller inte. 

Vad är det för stämning i novellen? Ge exempel från texten. 
Jag skulle säga att den är sorgsen. "Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn." 
Att en man precis som Stig skriver "inte skulle göra en geting förnär" lyckats ha så bråttom att han inte hinner bromsa i tid för att inte ta död på den lilla flickan. Att han ska behövas utsättas för det svåra skuldkänslorna som alltid kommer finnas i hans kropp, allt på grund av att han hade bråttom.
Enda från början bygger författaren upp att novellen kommer inte sluta lyckligt, något kommer hända, något hemskt som kommer ta någons liv. 

Förändras stämningen? Hur?
Efter detta meningen ovan blir novellen enbart tragisk och hemsk, mamman skriker högt utav förtvivlan, pappan stelnad i chock och föraren stum av förskräckelse.
Flickan lever inte längre och familjen är splittrad, föraren kör hem till ett liv utav skuldkänslor och tomhet. 

Tyckte du om novellen eller tyckte du inte om den? Varför?
Jag tyckte om den, något som en sådan olycka är något som händer hela tiden över hela världen. Jag tycker Stig har lyckats fånga det hela bra, hur alla är obekymrade, glada och helt ovetande utav vad som kommer hända. Alla är lyckliga tills allt en sekund senare spricker. 

Var det något som var svårt att förstå?
Jag fann novellen väldigt invecklade den första gången jag läste den, jag blandade ihop de olika personerna. Först förstod jag det som att barnet skulle ut tills hav och mannen skulle dränka sitt barn, men sedan blev hon istället påkörd. Vilket jag trodde var utav samma man, men sedan fick jag backa ett steg och läsa om. För sådana här noveller måste man ta det lugnt, inte läsa för fort, då är det lätt att missförstå och tycka att den enbart är konstig och dålig. 

"Ett Halvt Ark Papper" av August Strindberg

Vilka känslor väcker novellen hos dig?

Jag känner medlidande, hans fru har dött och han flyttar ut från lägenheten som de förmodligen köpt tillsammans och tänkt leva hela deras liv i. Men även för att han tvingas leva om alla minnen som han så gärna ville glömma. 

Har du upplevt något liknande själv?
Jag har en förmåga att tänka tillbaka på pinsamma minnen hela tiden, pinar mig själv genom att minnas och komma på hur dum jag måste sett ut. Grejen är att det är bara jag som kommer ihåg dessa minnen, alla andra har glömt dem eftersom de var betydelselösa och ingen brydde sig egentligen inte. Men hos mig spökar dem hela tiden. 

Har du läst något som liknar novellen tidigare?
Jag har läst en annan bok (dock) från August Strindberg som heter Hemsöborna. Enligt mig var den urusel, jag tyckte inte om boken alls. Jätte tråkig handling, egoistiska karaktärer och... helt enkelt långtråkig. Jag kämpade mig genom boken men lyckades läsa till den sista sidan. 

Vad tycker du att du fått ut av novellen?
Att läsa sådana här noveller med ett sådant gammalt språk förbättrar ju alltid ens ordförråd och förstärker ens förmåga att läsa mellan raderna.